Du är för fin för mig, men jag vill ha dig ändå

Det är så sjukt. Det finns människor i ens liv som alltid funnits där och som man vet alltid kommer finnas där. Genom hela livet. Sedan finns det dem som har funnit i ens liv, men sedan försvunnit av olika anledningar. Ändå finns många av dem kvar i ens liv, men bara i tankarna.
Jag kan ibland känna att jag saknar människor som funnits i mitt liv, men bara delar av det, någon speciell egenskap som personen hade. Ibland kan jag även känna att jag inte alls vill ha någon i mitt liv, utan bara kunna försvinna om det är vad man känner för.
Det är läskigt hur jag ibland känner mig så beroende av människor omkring mig, men ibland vill jag inte alls ha dem där. Ibland klarar jag mig faktiskt helt själv, men ibland gör jag inte det. Ibland vill jag ha just den personen där.
Varför ska det vara så kompilcerat att man oftast alltid har en person i ens liv eller inte alls? Det är inte ofta det finns något mellanting, men mellanting personerna i mitt liv är oftast ändå några av de bästa. Just av den anledningen; ibland vill jag ha dem där, sådär nära, nästan för nära. Ibland vill jag inte alls träffa dem, men jag vet ändå att det är okej.
Egentligen vet jag inte riktigt. Tror nog bara jag börjar få lite beslutsångest och seperationsångest över vad som kanske komma skall.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0