#


Everybody hurts just a little too much

här stod det något helt annat förut.
nu får den här låten ligga här istället.
nöjd?



Du är för fin för mig, men jag vill ha dig ändå

Det är så sjukt. Det finns människor i ens liv som alltid funnits där och som man vet alltid kommer finnas där. Genom hela livet. Sedan finns det dem som har funnit i ens liv, men sedan försvunnit av olika anledningar. Ändå finns många av dem kvar i ens liv, men bara i tankarna.
Jag kan ibland känna att jag saknar människor som funnits i mitt liv, men bara delar av det, någon speciell egenskap som personen hade. Ibland kan jag även känna att jag inte alls vill ha någon i mitt liv, utan bara kunna försvinna om det är vad man känner för.
Det är läskigt hur jag ibland känner mig så beroende av människor omkring mig, men ibland vill jag inte alls ha dem där. Ibland klarar jag mig faktiskt helt själv, men ibland gör jag inte det. Ibland vill jag ha just den personen där.
Varför ska det vara så kompilcerat att man oftast alltid har en person i ens liv eller inte alls? Det är inte ofta det finns något mellanting, men mellanting personerna i mitt liv är oftast ändå några av de bästa. Just av den anledningen; ibland vill jag ha dem där, sådär nära, nästan för nära. Ibland vill jag inte alls träffa dem, men jag vet ändå att det är okej.
Egentligen vet jag inte riktigt. Tror nog bara jag börjar få lite beslutsångest och seperationsångest över vad som kanske komma skall.

All I gon get is gone with your step

So tell me when you hear my heart stop,
You're the only one who knows
Tell me when you hear my silence
There's a possibility
I wouldn't know

Know that when you leave
Know that when you leave
By blood and by mean
You walk like a thieve
By blood and by mean
I'll fall when you leave


So tell me when my sigh is over
You're the reason why I'm close
Tell me when you hear me falling
Theres a possibility
It wouldn't show




what are words?

jag är så dum, så dum, så dum, så fucking jävla dum i huvudet.
det är inte alls konstigt att jag känner mig utanför när jag inte får komma in, som alla andra
det är inte alls konstigt att jag har världens magont just precis nu
kanske var jag dum i huvudet, kanske läste jag helt fel
men svart på vitt ljuger inte
ord som ingen annan än jag bör få skrivna till mig ljuger inte
hur kan jag vara så dum att jag lät min mur falla och nu får bitarna kastade rakt in i mitt hjärta?

men jag kommer inte säga något. jag kommer hålla min käft stängd.
jag älskar dig för mycket för att orka förstå varför du gör så mot mig.
jag fortsätter hoppas, fortsätter inte se vad som egentligen står rakt där.
jag fortsätter trycka undan alla era ord, för det är ju inte sant...
visst är det inte sant?

hur fan kan du?

Maybe I've been dreaming

Chest to chest
Nose to nose
Palm to palm
We were always just that close
Wrist to wrist
Toe to toe
Lips that felt just like the inside of a rose
So how come when I reach out my finger
It feels like more than distance between us


Eye to eye
Cheek to cheek
Side by side
You were sleeping next to me
Arm in arm
Dusk to dawn
With the curtains drawn

Just when I felt like giving up on us
You turned around and gave me one last touch
That made everything feel better
And even then my eyes got wetter
So confused wanna ask you if you love me
But I don't wanna seem so weak

I said I want you, just exactly like I used to

Aldrig trodde jag att jag skulle bli så förstörd som jag är nu.
Aldrig trodde jag att jag skulle kunna gråta så mycket som jag gråtit de senaste dagarna.
Aldrig trodde jag att något jag gjorde med en god avsikt skulle sluta i katastrof.
Trodde att jag gjorde det rätta för mig, och för dig. För oss.
Ville bara att allting skulle bli så bra som det bara kunde.
Skulle aldrig ha gjort det om jag visste att det skulle sluta såhär, nu.
Finns inga ord som kan beskriva vad jag känner nu.
Men du vet precis vad jag känner. Du känner mig. Du vet att jag talar sanning.
Du vet vad jag vill just precis nu. Ändå lämnar du mig och går din väg.
Hur kan man gå ifrån någon som man säger att man älskar?
Hur kan man tro att någonting blir bättre av att bara skita i det?
Hur kan man inte förstå att jag har försökt allt jag kunnat?
Hur kan du inte förstå att jag bara är din?

Ni kommer inte höra från mig på en vecka nu, drar imorgon.
Men det kommer bli den värsta veckan, för den jag vill ha, vill inte ha mig.

let yourself go

blir helt jävla galen
önskade att det inte var såhär, men jag har ingen jävla aning
jag trodde och hoppades på att du inte skulle vara en sån person
men jag mår så jävla dåligt, för jag klarar inte av att se det
att ha ont i magen varje dag för att det är någonting är fel
att gråta på nätterna för att jag inte vet vad jag håller på med

att stå och se på när du lever ditt liv
och inte förstå vad jag gör där, i ditt liv
för jag känner mig inte delaktig alls,
bara som en pinsam ful jävla skyltdocka.

Breathing

I min värld är en av de bästa sakerna när en viss låt passar in exakt. Oavsett om det är en bra eller dålig sak det handlar om. Det ger mig någon sorts trygghet och styrka. Fråga mig inte varför. Yellowcard är ju i alla fall det bandet som har flest låtar som jag hör ihop med. En av mina favoritlåtar med dom har aldrig kunnat användas på det sättet, men nu stämmer den plötsligt in exakt. Och även om det handlar om en dålig sak, känns det ändå som att det kommer bli bra

Eyes are feeling heavy
But they never seem to close
The fan blades on the ceiling spin
But the air is never cold
And even though you're next to me
I still feel so alone
I just can't give you anything
For you to call your own


And I can feel you breathing
And it's keeping me awake
Can you feel it beating?
My heart's sinking like a weight

Something I've been keeping locked away behind my lips
I can feel it breaking free with each and every kiss
I couldn't bear to hurt you but it's all so different now
Things that I was sure of they have filled me up with doubt


And I can feel you breathing
And it's keeping me awake
Can you feel it beating?
My heart's sinking like a weight
I can feel you breathing
It's keeping me awake
Could you stop my heart? It's always beating
Sinking like a weight

How am I supposed to feel about the things I've done?
I don't know if I should stay or turn around and run
I know that I hurt you things will never be the same

The only love I ever knew I threw it all away

And I can feel you breathing
And it's keeping me awake
Can you feel it beating?
My heart's sinking like a weight
I can feel you breathing
It's keeping me awake
Could you stop my heart? It's always beating
Sinking like a weight

Throw it away

Fuck it. Jag är trött på att skriva varje gång att jag är dum i huvudet. För det är jag ju egentligen inte. Jag är ju bara förjävla bra som vill tro något bra om en person och fortsätter att hoppas. Men nu har det hoppet försvunnit.
Det kommer inte att finnas någon ansträngning what so ever från min sida till denna personen. Jag har inte tid att vänta på någon som inte kan leva.


Lite delar av en sjukt bra text, som också, självklart, passar jävligt bra in för tillfället. Härifrån.


Jag kan ge en del (män)niskor sju månader för mycket för att jag vill att de skall visa sig att de var så fantastiska som jag uppfattat dem under första mötet.
Det verkar som om att det inte spelar någon roll att de redan efter den första minuten gav mig en känslomässig smäll på käften.
Kallade mig för hora och kastade mig på marken,- helt utan ord eller muskler.
Alltid sju månader med känslomässig tortyr.

En gång i månaden tänker jag att jag fan aldrig skall höra av mig igen,
spelar ingen roll hur full jag än blir.
Du har spelat dina kort och du spelade verkligen skitdåligt.

Det
är
inte
värt
det

Då ringer du, det står så jävla tydligt på telefonen att det är Du som ringer.
Jag vet inte ens om jag skall våga svara.
Jag vet att jag framförallt inte borde svara.
Hej.

Han hade nog en dålig dag, missuppfattade kanske.
Den där karatesparken i ansiktet var säkert menat som en lyckospark.
Och där börjar jag knalla rakt in i förnedringens famn igen.
Jag är där jämt, det är skavsår i hjärtat och jag ger aldrig upp förs det blöder och varar.
Han träffar någon ny och jag fyller skavsåret med sprit som tydligen skall vara bra.
Rengöra, förminska, snart är skavsåret läkt och jag kommer att få börja gå utan att halta igen.

Jag skall aldrig bli någons mellanlandning igen.
Aldrig
Någonsin.

Och jag skall aldrig bli halt för någon igen.
Rehabilitering.

Vissa platser.

Det finns vissa platser. Vissa platser som jag älskar att åka till för jag vet att det finns något bra där.
Ju närmare jag kommer platsen ju gladare blir jag. Jag bara känner mig bättre och bättre.
Det finns vissa platser. Vissa platser där jag känner mig otroligt lugn och trygg.
Vet att det inte finns något dåligt där, allt kommer bara vara bra.
Just nu är det en speciellt plats som jag längtar till, saknar lite.
Första gången jag var där var speciell. De andra gångerna lika bra.
Jag längtar efter att få vara där. Jag längtar efter att få känna de där känslorna. Jag längtar efter att få se allt som finns där. Jag längtar efter att få smaka och känna på just den platsen.
Ibland är jag glad över att jag aldrig ger upp hoppet, för snart får jag vara där igen.

This time baby, I'll be bulletproof

dagarna är de jobbigaste
hundra saker hela tiden
men då kan jag i alla fall tänka
på bara de hundra sakerna.
alla måsten och prövningar

nätterna är ännu jobbigare
en sak hela tiden
det går inte att sova alls
sitter bara och väntar.
på vad vet jag inte

det är så typiskt att jag lät det hända
för det blir bara samma sak av det i slutet
jag vet att det här kommer rinna ut i sanden
det är nog inte min tid.
det är nog aldrig min tur.

I'll never let you sweep me off my feet
I won't let you in again
The messages I tried to send
My information's just not going in

This time baby
I'll be bulletproof


This is hardcore, and I'm indestructible

Jag tror inte riktigt jag orkar mer. Kärlek.
Vad är det för skit egentligen?
Finns det ens?
Klart det gör. Överallt. Hela tiden.
Det når bara inte fram till alla.
Men ni vet, jag tror den har tappat bort sig på vägen fram till mig.
Även om jag har gjort allt för att hjälpa den. Även fast jag vet att det ska man verkligen inte göra.
Jag har försökt ta genvägarna, men då går jag bara vilse. På ungefär väldigt många stigar som alla ser väldigt olika ut, men är precis likadana egentligen. De vill bara leda en till ett ställe, och sen lämna en där. Mitt i ingenstans.
Så nu ska jag bara följa vägarna jag känner till, jag ska gå där det finns gatulampor och vägräcken.
Nästa person som försöker lura in mig på en av de där stigarna, jag kommer inte ens se åt ditt håll.
Det är bara så himla jobbigt att gå vilse hela tiden.




"Satsa högt och vänd dig aldrig om
vänta aldrig på att någon ska hitta dig
Du stalkar mig som om jag vore någon speciell
inte för dig aldrig för dig
för någon annan du inte kan nå
"
http://fardkost.blogg.se/


Wish the book about you and me stayed unwritten

varför kan vissa männiksor bara inte lägga ner när dom borde?
egentligen, vet dom precis var gränsen går. vad som är tillåtet och inte.
ändå kan dom inte sluta. någonsin.
det tråkiga är att jag inte heller kan sluta.
att ta emot allt det som dom inte kan sluta med.
jag kommer bara halvvägs.
tänker igenom det. förstår att det är för det bästa. stoppar undan det för att aldrig mer öppna och läsa den boken i mitt huvud. stänger boken.
fungerar alltid jävligt bra faktiskt.
tills du kommer springandes någon dag senare, mer på än vanligt.
på en sekund är boken öppen och jag har redan läst mer än halva och de nya orden skrivs fort som fan.
jag älskar ju böcker. jag älskar att läsa. så hur ska jag kunna lägga ifrån mig den här boken som ser så bra ut på utsidan, men som kommer få dig att gråta och må så dåligt att du vill bränna upp den så fort du läst färdigt?

Forgive and forget

För ganska så prick ett år sedan så låg jag i min säng och var helt avstängd från världen. Jag var så förstörd och borta att jag inte ens tänkte tanken att jag ville dö. För jag var bara helt tom. Jag var nog lite död. Något inom mig dog just den där sekunden när du sa dem där orden som jag aldrig i mitt liv kommer att glömma.
Helt ensam var jag efter det också. Det fanns två personer där, men jag var nog ändå ganska ensam.
Så dåligt som jag mått efter den där dagen vill man aldrig må igen, även fast jag vet att jag kommer göra det. Alla kommer göra det.
Jag kan bara vara så jävla stolt att jag trodde på mig själv och har klarat mig så bra, dock gjorde jag många misstag som fördröjde det hela. Men man lär sig av sina misstag.
Ett år, och jag trodde aldrig att jag skulle stå utan dig vid min sida, på alla sätt som finns. Men det är väl så det är, vissa personer kommer in i ens liv, och försvinner sedan. Fast det finns också de som kommer in i ens liv, och sen försvinner, men nog aldrig försvinner från ens hjärta. Jag tror nog du är en sån person.
Nu i efterhand förstår jag allt du sa då. Allt var rätt och sant. Det finns också något jag önskar jag kunde säga till dig,
förlåt. Och tack.


And I know it's easy to say but it's harder to feel this way And I miss you more than I should

Helvete. Det är fan verkligen allt jag kan säga. Älskar svordomar på något sätt, tycker de har en sån jävla makt, egentligen. Det är dock jävligt fult ibland, men jag har sjukt svårt att sluta. Så helvete, det är det perfekta ordet just nu.
För hur i helvete har det här gått till? När hände det här? Vilket ord var det som fick mina känslor att ändra riktning?
Eller var det allt? Sen första gången jag såg dig, första gången jag hörde dig prata, första gången jag fick känna?
Jag känner mig så jävla dum i huvudet som lovade mig själv att inte låta det här hända. Jag skulle ha slutat, men du slutar ju aldrig, och jag vill inte att du ska sluta heller. Jag vill att det här ska fortsätta i all evighet, för det är så jävla bra.
Även fast jag försöker komma med mina dåliga förklaringar, och dumma ord som jag hoppas får dig att förstå, så förstår du nog inte. Du förstår nog inte varför jag aldrig kommer kunna släppa det här. Men det är fan så, att jag vill inget hellre än att ha det här, mer än vad jag någonsin velat ha något tidigare.



Du kommer snart ha tagit över allting.

jävlafuckinghelvetes du!
varför måste du dra mig längre och längre in?
jag tror verkligen inte du fattar vad du gör
eller så vet du bara inte hur lätt jag faller
men du kan inte bara fortsätta och fortsätta
du kan inte tro att jag är likgiltig efter allt
hur fan ska jag inte kunna känna något?!
det ena perfekta ordet efter det andra
varje sekund så faller allting på plats
mer och mer och mer
snart kommer hela det här pusslet vara färdigt
alla bitarna kommer ligga precis där de ska
jag kan redan nu börja se hur bilden blir
men du har inte mer än hittat hörnen
ändå fortsätter du lägga mitt pussel
utan att ens ha någon aning om hur jävla mycket jag vill att du ska se bilden

Even at that, you find me cute

Nothing is what you expect these days, I'm learning, as I realize each day I only miss you more and not less like people tell me. From the "Oh, it hurts now, but in a month, you won't even feel it." to "you'll find someone new in no time"s. I should know your the only one I can rely on for the truth.
And the truth is, it doesn't get easier being just your friend. It isn't a piece of cake to turn away from the comments of flirty remarks. These girls are like ants and your like sugar. They all want you, and now, as just a friend, I can do nothing more than sit back, keep quiet and pray one of them isn't more charming than me.
These days, that's not setting the bar high. Recently my jealousy has surfaced. Stronger than before, I bear no control of the emotion. It's lashed out a couple of times, crossing the friend zone lines. Even at that, you find me cute, letting my unwarranted possessiveness stroke your ego. As the days go by, my insecurities and self doubt have continued to expose themselves in the form of heavy sighs and clingyness, leaving me no control over my thoughts, words or tears. Today, I hope, was the lowest I can go. As far as breakdowns at least. I cried. I revealed all my unconcealed insecurities. Baring to you the inner workings of my messed up mind. I am pretty sure your now aware just how damaged I may be.
It just happened; all of my feelings I've tried to keep hidden from you for this long, escaped in the form of quiet sobs. You never miss a thing. Your so in tune with me that even as I tried to steady my voice, soften my breathing and tell you "no" I wasn't crying, you knew. I can't fool you. Were just that connected. I couldn't stop. Word vomit. Out come all my insecurities. Texted to you of course, in fear of rejection. As if it would hurt less that way if you decided I'm just a little too crazy.
But you don't. You listen. And you respond with all the things you would find in a "how to be the perfect man" handbook. And yet again, I'm in awe of you. They don't go away that easily, and I'm no longer naive enough to believe that they might. But you definitely make me feel a little more normal than perhaps I really am.

http://leloveimage.blogspot.com/2010/09/late-night-insecurities.html

goodbye my almost lover

nu måste jag bara skriva lite, till en person, som jag aldrig träffat, som lurade mig så inihelvete, och som inte kommer läsa det.
men jag skriver, och sen lämnar jag det bakom mig.


vet du vad du kom som?
du kom precis som sommaren.
gjorde allting ljust och roligt.
men du gjorde också någonting mer med mig
jag kan inte sätta ord på vad det var
men jag gillade det, och jag var med

men ändå var du som alla andra.
tar fram den där jävla kniven och hugger överallt
sista sticket, och du lämnar kniven i mitt hjärta
låter den sitta, bryr dig inte ett piss
ser mig sakta tappa kraft och falla ner

men som den underbara person du är
så fortsätter du gå, och tittar inte bakåt
istället landar din blick på alla de andra runt dig
alla de andra som är som alla andra
jag fick aldrig någon chans.

du kom som sommaren
och nu när du är borta så kommer vintern
jag kan inte annat än älska
hur du sköter allt det här, skrattretande

så jag ska skratta, min vän
och jag hoppas så jävla mycket
att vi en dag träffas, på riktigt
och att du ser vad du inte hann se
jag hoppas att jag ser att du ser
och att jag då kan fortsätta gå
med rak rygg och ett leende på läpparna

jag kommer aldrig sluta gå
inte vända mig om för dig
för jag högg dig aldrig
så jag vet att du har krafter nog att klara dig

men, du högg mig ju
och lämnade mig blödandes
har jag klarat mig?
eller kan jag se genom hålet i mitt hjärta
att du nog aldrig kommer lämna mig
även fast det är det enda jag vill.

en perfekt låt på det här också, såklart.


Just a piece of a long long long text of shit

(...) Är det jag som utnyttjar?
Men jag mår ju bra, jag behöver inget mer.
Jag klarar mig bra ensam.
Eller?

Även fast jag vet att jag mår bra, på riktigt.
Så är det ändå något jag gör fel nu.
Det är inte såhär det ska vara i min värld.
Mina drömmar börjar inte såhär. (...)

jag tror jag precis har insett att jag har gått från
ett självskadebeteende till ett annat. värre.


Just a text of a long long long piece of shit

Tidigare inlägg
RSS 2.0