partypussy

Fuck it. Jag är trött på att skriva varje gång att jag är dum i huvudet. För det är jag ju egentligen inte. Jag är ju bara förjävla bra som vill tro något bra om en person och fortsätter att hoppas. Men nu har det hoppet försvunnit.
Det kommer inte att finnas någon ansträngning what so ever från min sida till denna personen. Jag har inte tid att vänta på någon som inte kan leva.

Lite delar av en sjukt bra text, som också, självklart, passar jävligt bra in för tillfället. Härifrån.


Jag kan ge en del (män)niskor sju månader för mycket för att jag vill att de skall visa sig att de var så fantastiska som jag uppfattat dem under första mötet.
Det verkar som om att det inte spelar någon roll att de redan efter den första minuten gav mig en känslomässig smäll på käften.
Kallade mig för hora och kastade mig på marken,- helt utan ord eller muskler.
Alltid sju månader med känslomässig tortyr.

En gång i månaden tänker jag att jag fan aldrig skall höra av mig igen,
spelar ingen roll hur full jag än blir.
Du har spelat dina kort och du spelade verkligen skitdåligt.

Det
är
inte
värt
det

Då ringer du, det står så jävla tydligt på telefonen att det är Du som ringer.
Jag vet inte ens om jag skall våga svara.
Jag vet att jag framförallt inte borde svara.
Hej.

Han hade nog en dålig dag, missuppfattade kanske.
Den där karatesparken i ansiktet var säkert menat som en lyckospark.
Och där börjar jag knalla rakt in i förnedringens famn igen.
Jag är där jämt, det är skavsår i hjärtat och jag ger aldrig upp förs det blöder och varar.
Han träffar någon ny och jag fyller skavsåret med sprit som tydligen skall vara bra.
Rengöra, förminska, snart är skavsåret läkt och jag kommer att få börja gå utan att halta igen.

Jag skall aldrig bli någons mellanlandning igen.
Aldrig
Någonsin.

Och jag skall aldrig bli halt för någon igen.
Rehabilitering.